Ork
Önskar jag hade ork att vara mer aktiv här och i verkliga livet.
Har fortfarande inte återhämtat mig efter influensan och bihålorna får mitt huvud att pulsera på em/kvällarna. Börjar känna mig stressad för att jag ska sluta på jobbet snart.
Thomas tar hand om John - hela tiden känns det som. Jag orkar inte! Känner mig skitdålig, men hans utbrott i samband med att vi försöker hålla honom borta från nappen gör mig galet förvirrad och det känns som vi måste tassa på tå för vår son. Han är så känslig - lik sin mor förmodligen... Han har alltid nära till gråten. Det hänger över mig hela tiden och jag oroar mig för att han inte kan vara glad en hel dag, för att han fortfarande vaknar varje natt (och gråter) och vill sova hos oss och att han inte KAN somna själv, att han fortfarande vill bli buren lite för ofta, att han tycker om att bada men gråter VARJE GÅNG det är dags att gå upp från badet fast han säger att han vill upp att han inte kan vara den underbara fina solstråle man glimtar ibland fullt ut. Närhet är nånting som han har stort behov av och när det inte räcker att ge honom det känner jag mig så maktlös.
Tänker massor och VET att jag tänker fel fel fel när jag inser att vi inte gör som andra. Undrar om vi gjort fel från början. Jag har svårt att ta ställning till vad jag tycker, känner och vill och det gör att jag känner mig ledsen och svag. Ser hur andra gör och får nästan alltid skuldkänslor/dåligt samvete eller blir ledsen när vi inte lyckats på samma sätt.
Jag vet att det är fel - att man ska hitta sin egen väg som fungerar, men jag är så förvirrad. Försöker förlita mig helt på Thomas nu och att hans sätt är "rätt". Det går bra för jag litar på honom, men i tuffa lägen så svajar jag...
Usch vad jag inte vill känna så här nu. Jag vill va pigg och glad och njuta av livet och den fantastiska son vi faktiskt har och inte oroa mig för att varje litet andetag och beslut jag tar är fel! Vill lita på mig själv...
En förlossning känns nu väldigt avlägset (ändå nära) och jag oroar mig självklart för hur jag ska fixa att va tvåbarnsmamma! GAAAHHH!!! Tjock är jag också :(. Förra graviditeten gillade jag det, men nu är det bara jobbigt när folk uttrycker sin förundran över hur STOR jag är när det är 5 veckor kvar...
Har fortfarande inte återhämtat mig efter influensan och bihålorna får mitt huvud att pulsera på em/kvällarna. Börjar känna mig stressad för att jag ska sluta på jobbet snart.
Thomas tar hand om John - hela tiden känns det som. Jag orkar inte! Känner mig skitdålig, men hans utbrott i samband med att vi försöker hålla honom borta från nappen gör mig galet förvirrad och det känns som vi måste tassa på tå för vår son. Han är så känslig - lik sin mor förmodligen... Han har alltid nära till gråten. Det hänger över mig hela tiden och jag oroar mig för att han inte kan vara glad en hel dag, för att han fortfarande vaknar varje natt (och gråter) och vill sova hos oss och att han inte KAN somna själv, att han fortfarande vill bli buren lite för ofta, att han tycker om att bada men gråter VARJE GÅNG det är dags att gå upp från badet fast han säger att han vill upp att han inte kan vara den underbara fina solstråle man glimtar ibland fullt ut. Närhet är nånting som han har stort behov av och när det inte räcker att ge honom det känner jag mig så maktlös.
Tänker massor och VET att jag tänker fel fel fel när jag inser att vi inte gör som andra. Undrar om vi gjort fel från början. Jag har svårt att ta ställning till vad jag tycker, känner och vill och det gör att jag känner mig ledsen och svag. Ser hur andra gör och får nästan alltid skuldkänslor/dåligt samvete eller blir ledsen när vi inte lyckats på samma sätt.
Jag vet att det är fel - att man ska hitta sin egen väg som fungerar, men jag är så förvirrad. Försöker förlita mig helt på Thomas nu och att hans sätt är "rätt". Det går bra för jag litar på honom, men i tuffa lägen så svajar jag...
Usch vad jag inte vill känna så här nu. Jag vill va pigg och glad och njuta av livet och den fantastiska son vi faktiskt har och inte oroa mig för att varje litet andetag och beslut jag tar är fel! Vill lita på mig själv...
En förlossning känns nu väldigt avlägset (ändå nära) och jag oroar mig självklart för hur jag ska fixa att va tvåbarnsmamma! GAAAHHH!!! Tjock är jag också :(. Förra graviditeten gillade jag det, men nu är det bara jobbigt när folk uttrycker sin förundran över hur STOR jag är när det är 5 veckor kvar...
